[…]Tra i drammi che aveva dovuto vivere Nanda Pivano c’erano stati l’arresto per avere tradotto “Addio alle armi” di Hemingway, giudicato troppo pacifista e lesivo dell’onore dell’esercito italiano; e la prigione, quando si scoprì il trucco inventato da Pavese per aggirare la censura fascista, consistente in una semplice ma efficace “s” puntata, che trasformò – per i clerico-fascisti di allora – l’Antologia di Spoon River in una potabile “Antologia di S. River”.
Ironia a parte, arresto è arresto e galera è galera, comunque e sempre. Figurarsi in quegli anni bui. Ancora più osceni – arresto e galera – se a subirli è una ragazza di ottima famiglia e ben istruita, con laurea in lettere (tesi sul Moby Dick di Melville) e laurea in filosofia (tesi sull’esistenzialismo, relatore Nicola Abbagnano). “Divenne superproibita l’Antologia di Spoon River in Italia”, ricordò anni dopo Pivano: “Parlava della pace, contro la guerra, contro il capitalismo, contro in generale tutta la carica del convenzionalismo. Era tutto quello che il governo non ci permetteva di pensare… e mi hanno messo in prigione e sono molto contenta di esserci andata”.
E pensare che tutto era nato per sfida, o per scherzo, quando la giovane Nanda chiese al proprio mentore Pavese di spiegarle la differenza tra letteratura inglese e letteratura americana. E per tutta risposta Cesare le mise in mano quel librino di Edgar Lee Masters. Che Nanda aprì a caso, a metà, restando folgorata dai versi: “Mentre la baciavo con l’anima sulle labbra / l’anima d’improvviso mi fuggì”. “Chissà perché questi versi mi mozzarono il fiato”, commentò anni dopo la traduttrice, aggiungendo: “E’ così difficile spiegare le reazioni degli adolescenti…”.
Quella di parlare agli e degli adolescenti, in fondo, è stata la vera vocazione di Fernanda Pivano, dai tempi della galera fascista a quelli della militanza radicale negli anni Settanta, fino alla splendida vecchiaia nel nuovo millennio. E come adolescenti fragili e geniali – adolescenti cresciuti male e in fretta – trattò sempre i “suoi” poeti, dopo che nel 1947, al Gritti di Venezia, Hemingway la redarguì con un “Daughter, questa non me la dovevi fare!”, quando la scoprì completamente astemia.[…] | […] Bland de prövningar som Nanda Pivano fick uthärda fanns gripandet för att ha översatt “Farväl till vapnen (A Farewell to Arms)” av Hemingway, som ansågs alltför pacifistiskt och skadligt för den italienska arméns ära; och fängelset, när tricket som Pavese hade kommit på för att kringgå den fascistiska censuren avslöjades. Det bestod av ett enkelt men effektivt prickat “s”, som förvandlade - för de klerikalfascisterna på den tiden - Spoon River Anthology (Spoon River-antologin) till en drickbar “S. River Anthology (Antologi av S. River)”. Ironi åsido, arrestering är arrestering och fängelse är fängelse, oavsett vad och alltid. Föreställ dig i dessa mörka år. Ännu mer obscent - arrestering och fängelse - om offret är en flicka från en fin familj och välutbildad, med en examen i litteratur (avhandling om Moby Dick av Melville) och en examen i filosofi (avhandling om existentialism, handledare Nicola Abbagnano). “Spoon River Anthology (Spoon River-antologin) blev superförbjuden i Italien”, mindes Pivano år senare: “Den talade om fred, mot krig, mot kapitalism, mot i allmänhet all tyngd av konventionalism. Det var allt som regeringen inte tillät oss att tänka på… och de satte mig i fängelse och jag är mycket glad över att ha varit där”. Och att tänka att allt började som en utmaning, eller som ett skämt, när den unga Nanda bad sin mentor Pavese att förklara för henne skillnaden mellan engelsk litteratur och amerikansk litteratur. Och som svar gav Cesare henne den lilla boken av Edgar Lee Masters, som Nanda öppnade slumpmässigt i mitten och blev bländad av verserna: “När jag kysste henne med min själ på mina läppar / flydde min själ plötsligt”. “Vem vet varför dessa verser tog andan ur mig”, kommenterade översättaren år senare, och tillade: “Det är så svårt att förklara ungdomars reaktioner…”. Att tala till och om ungdomar var Nanda Pivanos sanna kallelse, från hennes dagar i fascistiskt fängelse till hennes radikala aktivism på 1970-talet, fram till hennes härliga ålderdom under det nya millenniet. Och som bräckliga och briljanta ungdomar som växte upp dåligt och snabbt - behandlade hon alltid “sina” poeter, efter 1947, på Gritti i Venedig, när Hemingway skällde ut henne med ett “Dotter, du borde inte ha gjort det här mot mig!”, när han upptäckte att hon var helt teetotal. |