[…]Tra i drammi che aveva dovuto vivere Nanda Pivano c’erano stati l’arresto per avere tradotto “Addio alle armi” di Hemingway, giudicato troppo pacifista e lesivo dell’onore dell’esercito italiano; e la prigione, quando si scoprì il trucco inventato da Pavese per aggirare la censura fascista, consistente in una semplice ma efficace “s” puntata, che trasformò – per i clerico-fascisti di allora – l’Antologia di Spoon River in una potabile “Antologia di S. River”.
Ironia a parte, arresto è arresto e galera è galera, comunque e sempre. Figurarsi in quegli anni bui. Ancora più osceni – arresto e galera – se a subirli è una ragazza di ottima famiglia e ben istruita, con laurea in lettere (tesi sul Moby Dick di Melville) e laurea in filosofia (tesi sull’esistenzialismo, relatore Nicola Abbagnano). “Divenne superproibita l’Antologia di Spoon River in Italia”, ricordò anni dopo Pivano: “Parlava della pace, contro la guerra, contro il capitalismo, contro in generale tutta la carica del convenzionalismo. Era tutto quello che il governo non ci permetteva di pensare… e mi hanno messo in prigione e sono molto contenta di esserci andata”.
E pensare che tutto era nato per sfida, o per scherzo, quando la giovane Nanda chiese al proprio mentore Pavese di spiegarle la differenza tra letteratura inglese e letteratura americana. E per tutta risposta Cesare le mise in mano quel librino di Edgar Lee Masters. Che Nanda aprì a caso, a metà, restando folgorata dai versi: “Mentre la baciavo con l’anima sulle labbra / l’anima d’improvviso mi fuggì”. “Chissà perché questi versi mi mozzarono il fiato”, commentò anni dopo la traduttrice, aggiungendo: “E’ così difficile spiegare le reazioni degli adolescenti…”.
Quella di parlare agli e degli adolescenti, in fondo, è stata la vera vocazione di Fernanda Pivano, dai tempi della galera fascista a quelli della militanza radicale negli anni Settanta, fino alla splendida vecchiaia nel nuovo millennio. E come adolescenti fragili e geniali – adolescenti cresciuti male e in fretta – trattò sempre i “suoi” poeti, dopo che nel 1947, al Gritti di Venezia, Hemingway la redarguì con un “Daughter, questa non me la dovevi fare!”, quando la scoprì completamente astemia.[…] | [...] Bland de hemskheter som Nanda Pivano fick utstå i sitt liv fanns den gången hon arresterades för att ha översatt Hemingways "Farväl till vapnen", som dömdes ut som alltför pacifistisk och skadlig för den italienska arméns ära; och när hon fick sitta i fängelse då man upptäckte det trick Pavese hittat på för att manövrera den fascistiska censuren, bestående av ett enkelt men effektivt "s" följt av en punkt, vilket förvandlade – för den tidens klerikala fascister – Spoon River-antologin till den passabla "S.River-antologin". Ironi åsido, att arresteras är att arresteras och fängelse är fängelse, så är det förvisso alltid. Man kan föreställa sig hur det var under dessa mörka år. Än mer förfärligt – arrestering och fängelse – när det drabbade en flicka från en god familj och med bildning, med en examen i litteratur (examensarbete om Melvilles Moby Dick) och en examen i filosofi (examensarbete om existentialismen, Nicola Abbagnano som handledare). "Spoon River-antologin blev strängt förbjuden i Italien", mindes Pivano åratal senare: "Den talade om fred, mot krig, mot kapitalism, mot allt sådant som var drivande för konventionalismen i allmänhet. Det var allt sådant som regeringen inte tillät oss att tänka... och de satte mig i fängelse och jag är mycket nöjd med att ha suttit där. " Och tänka sig att allt detta föddes ur en utmaning, eller ett skämt, när den unga Nanda bad sin mentor Pavese att förklara skillnaden mellan brittisk och amerikansk litteratur för henne. Som enda svar satte Cesare bara en viss liten bok av Edgar Lee Masters i hennes händer. När Nanda slog upp den mitt i på måfå greps hon djupt av versraderna: "Medan jag kysste henne med min själ på läpparna / flydde plötsligt själen mig". "Vem vet varför de här raderna fick mig att tappa andan", kommenterade översättarinnan åratal senare, och la till: "Det är så svårt att förklara tonåringars reaktioner..." Att tala till och om tonåringar var i grunden Fernanda Pivanos sanna kall, från den tid då hon satt i det fascistiska fängelset till 70-talets radikala aktivism och ända till hennes förnämliga ålderdom i början av det nya millenniet. Och hon behandlade alltid "sina" poeter som känsliga och geniala tonåringar – tonåringar som växt upp illa och jäktat – efter att ha blivit förebrådd av Hemingway med ett "Daughter, såhär behövde du inte göra mot mig!" när han upptäckte att hon var nykterist på lyxhotellet Gritti i Venedig 1947. |