Al fin, su marido se cansó de quedar bien con ella y se fue a quedar bien con alguien más.
Los primeros días Ofelia sintió la soledad como un cuchillo y se tuvo tanta pena que andaba por la casa a ratos ruborizada y a ratos pálida. [...]
Un día cambió los cuadros de pared, otro regaló sillas del comedor que de tanto ser modernas pasaron de moda. [...]. Al último arremetió contra su sala, segura de que urgía cambiar la tela de los sillones.
El tapicero llegó al mismo tiempo en que le entregaron por escrito la petición formal de divorcio. La puso a un lado para pensar en cosas más tangibles que el desamor en ocho letras. Trajinó en un muestrario buscando un color nuevo y cuando se decidió por el verde pálido el tapicero llamó a dos ayudantes que levantaron los muebles rumbo al taller.
[...] Ofelia los vio irse y siguió con la mirada el rastro de cositas que iban saliendo de entre los cojines: un botón, dos alfileres, una pluma que ya no pintaba, unas llaves de quién sabe dónde, un boleto de Bellas Artes que nunca encontraron a tiempo para llegar a la función, el rabo de unos anteojos, dos almendras que fueron botana y un papelito color de rosa, doblado en cuatro, que Ofelia recogió con el mismo sosiego con que había ido recogiendo los demás triques.
Lo abrió. Tenía escrito un recado con letras grandes e imprecisas que decía: «Corazón: has lo que lo que tu quieras, lo que mas quieras, has lo que tu decidas, has lo que mas te convenga, has lo que sientas mejor para todos».
«¿Has?», dijo Ofelia en voz alta. ¿Su marido se había ido con una mujer que escribía «haz» de hacer como «has» de haber? ¿Con una que no le ponía el acento a «tú» el pronombre y lo volvía «tu» el adjetivo? ¿Con alguien capaz de confundir el «más» de cantidad con el «mas» de no obstante?
La ortografía es una forma sutil de la elegancia de alma, quien no la tiene puede vivir en donde se le dé la gana.
Según el pliego que debía firmar, la causa del divorcio era incompatibilidad de caracteres. «Nada más cierto», pensó ella. «La ortografía es carácter». Firmó. | Till slut tröttnade hennes man på att behaga henne så han bestämde sig för att hellre behaga någon annan. För Ofelia kändes de första dagarna av ensamhet som en kniv i bröstet och hon tyckte så synd om sig själv att hon gick runt i huset, ömsom röd om kinderna, ömsom blek. En dag flyttade hon runt tavlorna på väggen, en annan lagade hon stolarna i matsalen, som i sin strävan efter att vara moderna och inne helt plötsligt var ute. Till sist gick hon lös på vardagsrummet för hon tyckte bestämt att det var hög tid att byta klädsel på fåtöljerna. Tapetseraren kom i samma stund som hon tog emot den skriftliga skilsmässoansökan. Hon lade den åt sidan för att tänka på mer påtagliga saker än en brusten kärlek på åtta bokstäver. Hon rotade runt bland färgprover för att hitta en passande färg och när hon bestämde sig för en blekgrön kallade tapetseraren in två medhjälpare som lyfte upp möblerna och satte kurs mot verkstaden. Ofelia såg dem fara iväg och med blicken följde hon spåret av små saker som trillade ut mellan dynorna: en knapp, två säkerhetsnålar, en bläckpenna utan bläck, ett par nycklar som vem vet var de passade, en biljett till en konstutställning som aldrig hittades i tid, bandet till ett par glasögon, två mandlar som en gång hade fungerat som aptitretare och en liten rosa lapp som var hopvikt fyra gånger. Ofelia tog upp den med samma lugn som hon hade tagit upp allt annat skräp. Hon vecklade ut den. Det var ett meddelande skrivet med stora och knapphändiga bokstäver som löd: ”Älskling, jör det du det du vill, det du hellst av allt vill, jör det du bestämmer, jör det som är bäst för dig, jör det som värkar bäst för alla.” Jör?, sa Ofelia högt för sig själv. Hade hennes man gett sig av med en kvinna som skrev ”jör” istället för ”gör”? Med en som inte kunde stava till helst? Med en som inte visste skillnaden mellan verkar och värkar? Stavningen är en subtil spegelbild av själens elegans och den som inte har den kan få bo var han vill. Enligt pappret hon skulle skriva under var anledningen till skilsmässan ”oförenliga stilar”. Det stämmer verkligen, tänkte hon. ”Stavning är stil” Sedan skrev hon under.
|