ProZ.com translation contests »
Bon voyage: "Stories about travel" » English to Swedish » Entry by Birgitta Johansson


Source text in English

Translation by Birgitta Johansson (#27337)

The moment when, 50 years ago, Neil Armstrong planted his foot on the surface of the Moon inspired awe, pride and wonder around the world. This newspaper argued that “man, from this day on, can go wheresoever in the universe his mind wills and his ingenuity contrives…to the planets, sooner rather than later, man is now certain to go.” But no. The Moon landing was an aberration, a goal achieved not as an end in itself but as a means of signalling America’s extraordinary capabilities. That point, once made, required no remaking. Only 571 people have been into orbit; and since 1972 no one has ventured much farther into space than Des Moines is from Chicago.

The next 50 years will look very different. Falling costs, new technologies, Chinese and Indian ambitions, and a new generation of entrepreneurs promise a bold era of space development. It will almost certainly involve tourism for the rich and better communications networks for all; in the long run it might involve mineral exploitation and even mass transportation. Space will become ever more like an extension of Earth—an arena for firms and private individuals, not just governments. But for this promise to be fulfilled the world needs to create a system of laws to govern the heavens—both in peacetime and, should it come to that, in war.

The development of space thus far has been focused on facilitating activity down below—mainly satellite communications for broadcasting and navigation. Now two things are changing. First, geopolitics is stoking a new push to send humans beyond the shallows of low-Earth orbit. China plans to land people on the Moon by 2035. President Donald Trump’s administration wants Americans to be back there by 2024. Falling costs make this showing off more affordable than before. Apollo cost hundreds of billions of dollars (in today’s money). Now tens of billions are the ticket price.

[ … ]

It is a mistake to promote space as a romanticised Wild West, an anarchic frontier where humanity can throw off its fetters and rediscover its destiny. For space to fulfil its promise governance is required. At a time when the world cannot agree on rules for the terrestrial trade of steel bars and soybeans that may seem like a big ask. But without it the potential of all that lies beyond Earth will at best wait another 50 years to be fulfilled. At worst space could add to Earth’s problems.
Det där ögonblicket för 50 år sedan när Neil Armstrong satte ner foten på månens yta är ett mycket inspirerande och stolt och beundrat ögonblick världen över. Denna tidning påstår att: "människan från denna dag kan ta sig vart som helst i universum om hon vill och om uppfinningsförmågan driver henne... till alla planeter förr eller senare, kommer människan säkerligen ta sig". Men nej, månlandningen var en villfarelse, ett mål som uppnåddes men inte som ett självändamål utan för att signalera att USA har extraordinär kapacitet. Vid denna tidpunkt behövde man inte göra mer än så. Endast 571 personer har befunnit sig i jordens omloppsbana och sedan 1972 har ingen vågat sig mycket längre bort i rymden än så långt som Des Moines ligger ifrån Chicago.

De kommande 50 åren kommer att se mycket annorlunda ut. Lägre kostnader, ny teknik, Kinas och Indiens ambitioner och en ny generation av entreprenörer lovar ett djärvt århundrade för rymdutvecklingen. Detta kommer säkerligen att innebära turism för de rika och bättre kommunicerand nätverk för alla; i det långa loppet kanske det också involvererar utvinning av mineraler och till och med masstransporter. Rymden kommer att bli som en förlängning av jorden - en arena för företag och privapersoner, inte bara regeringarna. Men för att kunna uppfylla detta löfte behöver vi först skapa ett system av lagar som styr himlarna - både i fredstid och om det skulle bli krig.

Utvecklingen av rymden har hittills varit fokuserad på att underlätta för oss här nere—huvudsakligen satellitkommunikation för att sända radioutsändingar och att navigera. Nu förändras dessa två ting. Först och främst ställer det till det med geopolitiken som pushar oss att skicka iväg människor utanför jordens omloppsbana. Kina planerar att landa människor på månen till 2035. President Donald Trumps administration vill att amerikanarna ska vara tillbaka på månen till 2024. Fallande kostnader gör detta mer tillgängligt än tidigare. Apollo kostade hundratals biljoner dollar (i dagens penningvärde). Nu kostar biljetterna 10 biljoner.

[ … ]

Det är fel att framställa rymden som en romantiserad Vilda Västern, en anarkistisk front där mänskligheten kan kasta av sig sina bojor och återupptäcka sitt öde. Men för att kunna uppfylla sitt löfte krävs det att man tar ledningen. I en tid när världen inte kan enas om reglerna för handel över gränserna för stålbarriärer och sojabönor kan detta tyckas vara för mycket begärt. Men utan det ligger potentialen i allt detta bortom jorden måste vi i bästa fall vänta i ytterligare 50 år innan detta kan gå i uppfyllelse. I värsta fall kommer rymden att utgöra nästa problem på jorden.


Discuss this entry