ProZ.com translation contests »
Fourth ProZ.com Translation Contest: "Raising children" » English to Swedish » Entry by Bertil Andreazon

Source text in English

Translation by Bertil Andreazon (#2407)

When my wife told me she was pregnant, I got that stomach-churning sensation that hits you on a plunging roller coaster. I was excited, yes, but... oh my God. Parenting was for, well, parents.

So here I stand, bug-eyed and sweating buckets like some poorly-drawn cartoon character, the question marks floating in the air around my head while I try to prepare myself for the complete care and responsibility of another living being besides my cat. I'm responsible for making sure this little human doesn't grow up and turn into a complete monster. If the child turns out a social moron-- my fault. If the babe can't find Luxembourg on the map, blame me for not providing a better education. They'll need therapy, and of course that will be on my head too. So many opportunities for wrong turns!

I remember the day my father sat me down and awkwardly told me about the birds and the bees; it was perhaps the most excruciating and embarrassing half hour of both our lives. I can't do that to another human being.

Maybe I'm getting a little ahead of myself here. I can do this, I say; I'll be a great father. My child will be reared a well-rounded, educated, upstanding citizen of the world, and he or she won't hate me.

And then I imagine the baby, still safe within the confines of my wife's belly, suddenly opening an alarmed eye as the thought enters his or her mind: "What if my dad just can't hack it?
När min hustru talade om för mig att hon var havande fick jag en hisnande känsla i maggropen liknande den som Du upplever i en berg-och-dal-bana. Jag var upprymd, ja, men gode gud föräldraskap är ju till för just föräldrar.

Så här står jag med stirrande blick och svettande hinkvis precis som en dåligt tecknad seriefigur, med frågetecknen flytande i luften runt mitt huvud medan jag försöker förbereda mig för att ta omhand och ansvara för ett annant levande väsen förutom min katt. Jag skall ansvara för och säkerställa att denna lilla mänskliga varelse inte växer upp och förvandlas till ett komplett monster. Om barnet växer upp till en socialt missanpassad individ - är det mitt fel. Om barnet inte kan hitta Luxemburg på kartan, skyll på mig för att inte ha gett barnet en bättre utbildning. Barn behöver terapi och naturligtvis faller detta också på mig. Så många möjligheter att misslyckas.

Jag kommer ihåg dagen när min far satte ner mig och besvärat berättade för mig om blommor och bin. Det var kanske den mest smärtsamma och pinsamma halvtimmen i bådas våra liv. Detta kan jag inte göra mot en annan mänsklig varelse.

Kanske går jag händelserna lite i förväg. Jag kan göra detta och säger: Jag skall bli en storartad far. Mitt barn skall fostras till att bli en mångsidig, utbildad, rakryggad världsmedborgare och hon eller han kommer inte att hata mig.

Och jag föreställer mig barnet, ännu säker inne i min hustrus mage, plötsligt öppnar ett alarmerat öga när tanken rinner upp i hennes eller hans huvud; 'Vad händer om min far helt enkelt inte klarar det?'