Who cast that first fateful tomato that started the La Tomatina revolution? The reality is no one knows. Maybe it was an anti-Franco rebellion, or a carnival that got out of hand. According to the most popular version of the story, during the 1945 festival of Los Gigantes (a giant paper mâché puppet parade), locals were looking to stage a brawl to get some attention. They happened upon a vegetable cart nearby and started hurling ripe tomatoes. Innocent onlookers got involved until the scene escalated into a massive melee of flying fruit. The instigators had to repay the tomato vendors, but that didn't stop the recurrence of more tomato fights—and the birth of a new tradition.
Fearful of an unruly escalation, authorities enacted, relaxed, and then reinstated a series of bans in the 1950s. In 1951, locals who defied the law were imprisoned until public outcry called for their release. The most famous effrontery to the tomato bans happened in 1957 when proponents held a mock tomato funeral complete with a coffin and procession. After 1957, the local government decided to roll with the punches, set a few rules in place, and embraced the wacky tradition.
Though the tomatoes take center stage, a week of festivities lead up to the final showdown. It's a celebration of Buñol's patron saints, the Virgin Mary and St. Louis Bertrand, with street parades, music, and fireworks in joyous Spanish fashion. To build up your strength for the impending brawl, an epic paella is served on the eve of the battle, showcasing an iconic Valencian dish of rice, seafood, saffron, and olive oil.
Today, this unfettered festival has some measure of order. Organizers have gone so far as to cultivate a special variety of unpalatable tomatoes just for the annual event. Festivities kick off around 10 a.m. when participants race to grab a ham fixed atop a greasy pole. Onlookers hose the scramblers with water while singing and dancing in the streets. When the church bell strikes noon, trucks packed with tomatoes roll into town, while chants of "To-ma-te, to-ma-te!" reach a crescendo.
Then, with the firing of a water cannon, the main event begins. That's the green light for crushing and launching tomatoes in all-out attacks against fellow participants. Long distance tomato lobbers, point-blank assassins, and medium range hook shots. Whatever your technique, by the time it's over, you will look (and feel) quite different. Nearly an hour later, tomato-soaked bombers are left to play in a sea of squishy street salsa with little left resembling a tomato to be found. A second cannon shot signals the end of the battle. | Vem kastade den första ödesdigra tomat som startade La Tomatina-revolutionen? Faktum är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco eller en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen ville ortsborna starta ett bråk för att få lite uppmärksamhet under 1945 års Los Gigantes-festival (en stor parad med papier-maché-dockor). De stötte på en grönsakskärra i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade tills scenen eskalerade till en massiv närstrid med flygande frukt. Anstiftarna fick ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte ytterligare tomatslagsmål – och därmed hade en ny tradition sett dagens ljus. Av rädsla för en ohanterlig upptrappning antog myndigheterna en rad förbud på 1950-talet, förbud som senare upphävdes för att återigen införas. År 1951 blev de ortsbor som trotsade lagen fängslade, tills en folkstorm krävde deras frigivning. Det mest kända brottet mot tomatförbuden ägde rum 1957 när förespråkare genomförde en låtsasbegravning av en tomat, komplett med kista och procession. Efter 1957 beslutade det lokala styret att anpassa sig till verkligheten, fastställa några regler och anamma den galna traditionen. Fastän det är tomaterna som står i centrum, utmynnar veckans festligheter i den slutliga kraftmätningen. Det är en hyllning till Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och S:t Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier i glad spansk anda. För att bygga upp styrkan inför det förestående slagsmålet serveras kvällen före slaget en gigantisk paella; en klassisk valenciansk maträtt bestående av ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja. Nuförtiden genomförs denna hämningslösa festival under mer ordnade förhållanden. Arrangörerna har gått så långt som att börja odla en speciell typ av illasmakande tomater enkom för den årliga händelsen. Festligheterna drar igång runt tio på förmiddagen i och med att deltagarna springer iväg för att försöka hämta ner en skinka placerad på en inoljad påle. Åskådarna sprutar vatten på de löpande medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar, fullastade med tomater, in i stan, till ackompanjemang av alltmer högljudda hejaramsor: "To-ma-te, to-ma-te!" Avfyrandet av en vattenkanon innebär startskottet för den viktigaste händelsen och ger grönt ljus för att sätta igång att krossa och kasta tomater i en attack på bred front mot övriga deltagare. Långdistanstkast, närstridsteknik och medeldistanskast, oavsett teknik kommer man när det hela är över att se ut (och känna sig) helt annorlunda. Knappt en timme senare kan man se tomatindränkta stridande vältra sig i ett hav av sörjig gatusås, där mycket lite återstår som påminner om en tomat. Ett andra vattenkanonskott signalerar slut på striden. |